S/Y Atinello

Ombord på Atinello bor också vår skeppskatt Selma. Hon är från början en hemlös som gått och dragit runt i Gamleby under fyra år. Till slut fångade Västerviks katthem in henne efter att en gammal tant tröttnat på att Selma ständigt kom för att tigga mat.

När jag hämtade Selma på Katthemmet för fem år sedan var hon en nervig katt med otroligt stor integritet. Höga ljud, plötsliga rörelser och… till min förvåning…människor av det manliga könet var det värsta hon kunde utsättas för. Under hela första månaden lämnade hon inte min säng mer än när hon skulle på toa eller äta en liten bit.

Jag var riktigt orolig för hur jag skulle hantera henne och när jag frågade i djuraffären svarade butiksbiträdet: ”Var glad om du någonsin får ur henne ur sängen. Sådana katter blir aldrig bra.”

Det var då jag fattade att den här katten behöver mycket mycket kärlek och tålamod mer än något annat.

Nu fem år senare hatar hon fortfarande män så Nicke ligger alltid pyrt till när han dundrar in för hastigt i något av rummen hon ligger. Då fräser hon och visar huggtänderna.

Därför var det på något sätt en självklarhet att Selma tog sig ett dopp i Gamlebyviken förra året.

Sent en septemberkväll gick hon i sin egen värld uppe på däck för att eventuellt utforska nattlivet i hamnen. Intet ont anande satt hon i fören och avståndet mellan kaj och däck var på cirka en halvmeter. Hon väntade sig inte att Nicke, som är två meter lång och minst en meter mellan axlarna, skulle komma upp för att förtöja fendrar mitt i mörkret.

”Tjoff! och Plask!”, sa det och Nicke blev förvånad över ljuden som uppstod.

”Finns det sååå stora fiskar här?”, tänkte han.

När han tittade ner såg han två stora ögon och en blöt katt sitta med klorna fast i träpålarna som bär upp kajen. Klättrande uppför i hundra kilometer i timmen stack hon sedan till skogs. Moloken kom Nicke in och sa: ”Henne lär vi aldrig se igen”.

Två på natten stod en slickad katt utanför styrhytten och ville in. Hon hade mycket att göra. Hela långa natten satt hon och slickade saltvatten från pälsen.

När vi flyttade från Gamleby till Västervik blev Selma som kalv på grönbete redan första kvällen. Helt resolut skulle hon ut! Kosta vad det kosta vill. Hon förstod på något sätt att det var en ny omgivning och skulle prompt utforska den.

En timme gick…. fem timmar gick…. och hela natten gick. På morgonen gick jag till jobbet och självklart hade jag en molande känsla av oro. ”Tänk om hon drunknat? Tänk om hon går tillbaka till Gamleby? Hittar hon verkligen hem igen?”

På eftermiddagen när jag kom från jobbet ställde jag mig på bryggan och ropade: ”Seeeelmaaaa!!”

Långt borta hörde jag: ”Oaaaa! Oooaaaa!!”

Där kom hon! Springande i högsta fart och skrek i högan sky.

Nu för tiden hoppar hon både upp och ner till och från däck. Ibland spatserar hon ut på egna äventyr i land men trivs bäst med att sitta vid dörren till styrhytten. Lite som tjuren Ferdinand på julafton. Motorljud är något hon hatar men segla funkar bra. Med mycket, mycket kärlek och stort tålamod blev hon till och med tuffare än andra katter. Hon vet vad kommandot ”Sitt” betyder. Då får man godis.

Ciao Bello från Atinello!

Efter 65 år på havet blir Atinellos skapare landkrabba.
”Nu ska jag se städer från land istället för från vattnet”, säger Olle Rylander som skapade Atinello.

Havet är något som Olle Rylander, Atinellos skapare, känner väl. Redan som 15-åring arbetade han som yrkesfiskare vid Gotland och sedan dess har han tillbringat mycket tid på havet. Därför var det på något sätt bra att lågkonjukturen slog till i början av nittiotalet. Olle kände sig sysslolös när inte lika mycket elektrikerjobb droppade in och efter att ha byggt färdigt sitt och hustrun Anitas hus i Järna ville han fördriva tiden med ett nytt projekt.

I två år funderade han på hur Atinellos konstruktion skulle se ut. Matbordets storlek fick bestämma längden och syftet med båten var inte bestämt när ritningarna började bli till.

”Jag lät bara pennan löpa över pappret och jag hade ingen tanke på varför. Man kan säga att hon är ritad ifrån själen”, säger han.

Under tiden som Anita arbetade heltid och drog in pengarna till hushållskassan byggde Olle Atinello i trädgården.

”Olle hade egen firma så han drog ut telefonen i trädgården så han hörde om någon ringde när han byggde. När det kom en beställning på ett jobb åkte han iväg för att sedan komma tillbaka och fortsätta på båten”, säger Anita och skrattar hjärtligt.

Atinellos längd stannade på 17,80 eftersom matbordet inte var längre men så la han till en liten bit i aktern för att hon skulle se lite snyggare ut. Masten, som är gjord av kvartersågad gran, tog en hel sommar att få ihop.

”Jag tänkte ut vilka granar jag ville ha och efter det fick vi torka dem i garaget under vintern. När våren kom började jag foga ihop bitarna för att sedan gå över med golvslip”.

”Sedan lackade vi och lackade och lackade”, fyller Anita i.

När Atinello skulle sjösättas krävdes poliseskort. Eftersom de skulle ta väg 57 till Ulfsundet, i Järna bakom Antroposoferna, var man tvungen att stänga vägen. Styrhytten hade lyfts av för att komma under motorvägen och man var tvungen att åka på fel sida. Polisen var där och dirigerade trafiken.

Både Olle och Anita skrattar åt minnet.

När Atinello väl var i vattnet åkte de till Södertälje för att sätta på masten.

Vintern 2009 bodde de Gotland vid Fårösund och 2010 påbörjade Olle och Anita sitt äventyr.

”Vi åkte genom Kielkanalen och när vi nådde Helgoland la navigationsutrustningen av. Då vände vi om och tänkte att det inte skulle bli någon resa men när vi kom till Danmark så började det fungera igen och vi körde vidare”.

Resan fortsatte till Holland och vidare genom Engelska kanalen mot Le Havre vid Frankrikes kust, längs hela kusten med stopp på kanalöarna (Bailiwick of Guernsey och Jersey), Spanien och Portugal.

”Vi stannade i Gibraltarsundet på Afrikasidan för det ryktades om att det fanns billig mat att köpa och bunkra. Det stämmer inte kan jag säga”, skrattar Anita.

De började göra sig redo för att passera Atlanten och seglade mot Kanarieöarna vidare till Kap Verde.

23 november 2010 påbörjades Atinellos Atlantenseglats.

”Du vet, seglen hade jag sytt av presenningar för vi var ju tvungna att prova först innan vi beställde nya. Vi visste inte om måtten skulle fungera”, säger Olle.

När de sedan kom över Atlanten fram till Trinidad beställde de segel från Hong Kong.

”Det fungerade jättebra. Bara en presenning gick sönder och att måttbeställa segel från Hong Kong som fraktades till Trinidad var inga problem”, säger Anita.

Hon var aldrig rädd utan tyckte att resan var spännande. Från Kap Verde till första stoppet i Karibien, Sankt Vincent tog det 21 dagar.

”När vi kom fram var det jul och flera skandinaver samlas där varje år. Det var otroligt roligt att möta alla dessa människor”.

Olle och Anita var ute i ett och ett halvt år och hade Olle fått bestämma skulle de ha fortsatt till Australien.

”Det gick inte för min mamma var gammal och lite krasslig. Vi längtade efter våra barn också”, säger Anita.

De saknar inte Atinello. Olle har, efter att han sålde henne till oss, köpt en skåpbil som han har byggt om till husbil.

”Är man 82 år och ska fylla 83 så är det kört. Jag är för vinglig i bena. Nu ska jag se städer och länder från land istället för att se det från vattnet”.

PS. Namnet Atinello är ett semordnilap. Anita och Olle baklänges.

Ciao Bello från Atinello!

I Figeholm bodde vi i den finaste lägenheten i byn med utsikt över hamninloppet och Blå Jungfrun. Lägenheten var över 120 kvadratmeter och vi hade öppen spis, kakelugnar, braskaminer, bastu och bubbelbad. Ett riktigt lyxboende som vi älskade. Nicke hade åtta minuters bilväg till jobbet och jag bara 4 minuters gångväg.

Tillvaron var trygg och ekonomiskt hade mer än vad vi behövde men… vi längtade efter vår framtid. Vi hyrde lägenheten och ville ha vårt eget. Efter att ha tittat på hus som inte hade samma utsikt, inte hade samma antal braskaminer och inte heller bastu eller bubbelbad sa vi till oss själva att vi lika gärna kunde bo kvar i lägenheten.

Vi seglade våra utflykter med Sara-Lotta och njöt av friden.

En sen kväll när jag var på väg hem från Oskarshamn ringde jag Nicke.

”Ska vi inte köpa en stor segelbåt istället för hus?” Nicke svarade: ”Vet du?! Jag har tänkt samma sak.”

Varken Nicke eller jag är uppvuxna som sjöbjörnar men nu hade vi alltså haft samma tanke båda två. Framtiden såg ljus ut och tillsammans ville vi ha äventyr.

Vi började leta segelbåtar för glatta livet och otåligt åkte vi för att titta på flera som inte var den perfekta. I ett år höll vi på att prata om sprayhood, mastmaterial, hytter, sovplatser och skrov men ingen båt var bra nog.

Men sen visade hon sig! Atinello låg ute för försäljning. Kanske ingen skönhet på utsidan men i annonsen stod att det fanns braskamin och bastu. Hur ser en sådan båt ut inuti?

Vi åkte för att titta på henne. Hon var den perfekta! Här skulle vi bo!

Ciao Bello från Atinello

Nicke och jag var ute och badade en varm sommardag 2022. På varma klippor satt vi och tittade ut över horisonten.

” Vad häftigt det ser ut med segelbåtarna där ute”, sa Nicke och tittade på mig.

Jag kunde inte annat än att hålla med trots att jag aldrig seglat förr. Det hade inte Nicke heller.

Klockan nio prick en vecka senare hissades seglen på en liten citrongul monark som hette Sara-Lotta. Vi hade hittat en annons på blocket med en fullt utrustad liten segelbåt för bara 7000 kronor och vi slog till. Den skulle hämtas i Bergkvara vilket är 88 sjömil från Figeholm där vi bodde. För några som aldrig har seglat förut kändes 14 sekundmeter ingenting alls och att det dessutom blåste från söder mot norr tyckte vi var toppen eftersom det skulle ge medvind. Vi räknade med två övernattningar.

Redan vid start blev det lite knöligt eftersom vi fick be försäljaren att sätta i seglen. (Vi visste ju inte hur de skulle sitta) Motorn drogs igång men lyckan varade bara 200 meter. Impellern var kaputt och sjöräddningen fick komma och bogsera in oss till land. Några verkstadsnissar hjälpte oss att fixa ny impeller och vår resa kunde så småningom fortsätta… åtminstone ut från hamnen.

Väl ute till havs tog vinden tag i seglen rejält och färden styrdes mot Kalmar och Ölandsbron. Klockan 16.00 passerade vi under bron vilket kändes som ett ståtligt ögonblick. Förundrat tittade vi upp mot den kraftiga byggnationen och vi kände oss väldigt små. Väl på andra sidan knäckte vi upp en Prosecco för att skåla in vårt nya liv.

Vi nådde toppfart på 8,3 knop och nu äntligen förstod vi hur det verkligen känns att segla med jämn vind och strålande sol. Detta är livet!

Knappt hade vi tänkt tanken färdig när det från ingenstans började blåsa upp och infernot var på ingång. Proseccoflaskan får jag hålla krampaktigt under armen och muggar flyger åt alla håll. Vinden kastar och allt blir till ett enda kaos. Plötsligt kändes det som vi satt i en liten tvålkopp mitt ute på Atlanten.

”Vi måste reva segel”, skrek Nicke och frågade samtidigt hur man gör det.

”Jag tror man ställer båten mot vinden”, skrek jag tillbaka vilket jag samtidigt förstod skulle bli en omöjlighet. Vågorna var alldeles för höga.

Med skräckblandad förtjusning försöker vi få ordning på situationen och till slut får vi ner seglen. Väl inne i en vik i Pataholm förstod vi att vi kämpat i tre timmar med att bemästra vår lilla Sara-Lotta och tryggt kunde vi ankra och sova gott efter att vi ätit ravioli och druckit några glas rödvin.

Aldrig kommer vi att kunna skratta så högt och innerligt igen åt ett sådant äventyr. Ty nu vet vi bättre och nu förstår vi att det kunde ha varit riktigt farligt där ute.

Ciao Bello från Atinello!