Ombord på Atinello bor också vår skeppskatt Selma. Hon är från början en hemlös som gått och dragit runt i Gamleby under fyra år. Till slut fångade Västerviks katthem in henne efter att en gammal tant tröttnat på att Selma ständigt kom för att tigga mat.
När jag hämtade Selma på Katthemmet för fem år sedan var hon en nervig katt med otroligt stor integritet. Höga ljud, plötsliga rörelser och… till min förvåning…människor av det manliga könet var det värsta hon kunde utsättas för. Under hela första månaden lämnade hon inte min säng mer än när hon skulle på toa eller äta en liten bit.
Jag var riktigt orolig för hur jag skulle hantera henne och när jag frågade i djuraffären svarade butiksbiträdet: ”Var glad om du någonsin får ur henne ur sängen. Sådana katter blir aldrig bra.”
Det var då jag fattade att den här katten behöver mycket mycket kärlek och tålamod mer än något annat.
Nu fem år senare hatar hon fortfarande män så Nicke ligger alltid pyrt till när han dundrar in för hastigt i något av rummen hon ligger. Då fräser hon och visar huggtänderna.
Därför var det på något sätt en självklarhet att Selma tog sig ett dopp i Gamlebyviken förra året.
Sent en septemberkväll gick hon i sin egen värld uppe på däck för att eventuellt utforska nattlivet i hamnen. Intet ont anande satt hon i fören och avståndet mellan kaj och däck var på cirka en halvmeter. Hon väntade sig inte att Nicke, som är två meter lång och minst en meter mellan axlarna, skulle komma upp för att förtöja fendrar mitt i mörkret.
”Tjoff! och Plask!”, sa det och Nicke blev förvånad över ljuden som uppstod.
”Finns det sååå stora fiskar här?”, tänkte han.
När han tittade ner såg han två stora ögon och en blöt katt sitta med klorna fast i träpålarna som bär upp kajen. Klättrande uppför i hundra kilometer i timmen stack hon sedan till skogs. Moloken kom Nicke in och sa: ”Henne lär vi aldrig se igen”.
Två på natten stod en slickad katt utanför styrhytten och ville in. Hon hade mycket att göra. Hela långa natten satt hon och slickade saltvatten från pälsen.
När vi flyttade från Gamleby till Västervik blev Selma som kalv på grönbete redan första kvällen. Helt resolut skulle hon ut! Kosta vad det kosta vill. Hon förstod på något sätt att det var en ny omgivning och skulle prompt utforska den.
En timme gick…. fem timmar gick…. och hela natten gick. På morgonen gick jag till jobbet och självklart hade jag en molande känsla av oro. ”Tänk om hon drunknat? Tänk om hon går tillbaka till Gamleby? Hittar hon verkligen hem igen?”
På eftermiddagen när jag kom från jobbet ställde jag mig på bryggan och ropade: ”Seeeelmaaaa!!”
Långt borta hörde jag: ”Oaaaa! Oooaaaa!!”
Där kom hon! Springande i högsta fart och skrek i högan sky.
Nu för tiden hoppar hon både upp och ner till och från däck. Ibland spatserar hon ut på egna äventyr i land men trivs bäst med att sitta vid dörren till styrhytten. Lite som tjuren Ferdinand på julafton. Motorljud är något hon hatar men segla funkar bra. Med mycket, mycket kärlek och stort tålamod blev hon till och med tuffare än andra katter. Hon vet vad kommandot ”Sitt” betyder. Då får man godis.
Ciao Bello från Atinello!
