Nicke och jag var ute och badade en varm sommardag 2022. På varma klippor satt vi och tittade ut över horisonten.
” Vad häftigt det ser ut med segelbåtarna där ute”, sa Nicke och tittade på mig.
Jag kunde inte annat än att hålla med trots att jag aldrig seglat förr. Det hade inte Nicke heller.
Klockan nio prick en vecka senare hissades seglen på en liten citrongul monark som hette Sara-Lotta. Vi hade hittat en annons på blocket med en fullt utrustad liten segelbåt för bara 7000 kronor och vi slog till. Den skulle hämtas i Bergkvara vilket är 88 sjömil från Figeholm där vi bodde. För några som aldrig har seglat förut kändes 14 sekundmeter ingenting alls och att det dessutom blåste från söder mot norr tyckte vi var toppen eftersom det skulle ge medvind. Vi räknade med två övernattningar.
Redan vid start blev det lite knöligt eftersom vi fick be försäljaren att sätta i seglen. (Vi visste ju inte hur de skulle sitta) Motorn drogs igång men lyckan varade bara 200 meter. Impellern var kaputt och sjöräddningen fick komma och bogsera in oss till land. Några verkstadsnissar hjälpte oss att fixa ny impeller och vår resa kunde så småningom fortsätta… åtminstone ut från hamnen.
Väl ute till havs tog vinden tag i seglen rejält och färden styrdes mot Kalmar och Ölandsbron. Klockan 16.00 passerade vi under bron vilket kändes som ett ståtligt ögonblick. Förundrat tittade vi upp mot den kraftiga byggnationen och vi kände oss väldigt små. Väl på andra sidan knäckte vi upp en Prosecco för att skåla in vårt nya liv.
Vi nådde toppfart på 8,3 knop och nu äntligen förstod vi hur det verkligen känns att segla med jämn vind och strålande sol. Detta är livet!
Knappt hade vi tänkt tanken färdig när det från ingenstans började blåsa upp och infernot var på ingång. Proseccoflaskan får jag hålla krampaktigt under armen och muggar flyger åt alla håll. Vinden kastar och allt blir till ett enda kaos. Plötsligt kändes det som vi satt i en liten tvålkopp mitt ute på Atlanten.
”Vi måste reva segel”, skrek Nicke och frågade samtidigt hur man gör det.
”Jag tror man ställer båten mot vinden”, skrek jag tillbaka vilket jag samtidigt förstod skulle bli en omöjlighet. Vågorna var alldeles för höga.
Med skräckblandad förtjusning försöker vi få ordning på situationen och till slut får vi ner seglen. Väl inne i en vik i Pataholm förstod vi att vi kämpat i tre timmar med att bemästra vår lilla Sara-Lotta och tryggt kunde vi ankra och sova gott efter att vi ätit ravioli och druckit några glas rödvin.
Aldrig kommer vi att kunna skratta så högt och innerligt igen åt ett sådant äventyr. Ty nu vet vi bättre och nu förstår vi att det kunde ha varit riktigt farligt där ute.
Ciao Bello från Atinello!
